Indiska Magasinet – den organiserat orientaliska oredan

Oddsen var inte goda när Åke Thambert startade Indiska. Han hade en idé, tålamod och envishet. Men också ett affärsfiasko med skulder i bagaget. Företagets namn var hopplöst, orientaliska varor helt ute och affärsidén minst sagt udda. Visst blev motgångarna många. Till en början.

Född i Gnosjö 1917 som nummer tre i en skara om sex barn var Åke Thambert van att bidra till försörjningen. I Smålands Rydaholm, där pappa rallaren blev stins, fick Åke sitt första jobb. Som 11-åring levererade han svagdricka efter skolan.

Sångarkarriär

Men det var sången han först satsade på. Det blev röstskola, folkhögskolestipendium och sångturnéer innan han ryckte in i lumpen 1937. Han kom till Stockholm med beredskapsjobb som bromsare vid järnvägen. Gifte sig, arbetade med försäkringar och tog sånglektioner, som han finansierade genom att sälja mattor …

När han 1946 blev uppringd av ambassaden för det nyss självständiga Egypten tvekade han inte. Visst ville han göra affärer! Tre månader senare hade det nystartade företaget Tema sålt arabiskt tyg, 80.000 par skor och hade en orderstock om fem miljoner kronor. Åke for till Alexandria för att få fart på leveranserna. Det skulle dröja månader innan han, skuldsatt och utan ytterkläder, återsåg Stockholm. Dollarkris, uteblivna licenser, koleraepidemi och importstopp stjälpte rörelsen. Det enda han hade gott om var kontakter i Alexandria och Beirut, där han försörjt sig på att sjunga.

Första butiken

När han slet för att betala sina skulder hörde Larbi Sakkat från Marocko av sig. Han sökte en svensk agent för sina varor. Välkomna extrainkomster för Åke, som 1951 även blev ägare till grevinnan Hamiltons butik Indiska Utställningen i Stockholm. Ännu tjänade han dock mest på sången och att köra rally! Det började bli dags att fundera på en ändring av företagets inriktning. Butiker som sålde orientaliska varor fanns det gott om. Däremot var det ont om kläder i naturmaterial.

Den första inköpsresan till Indien blev en besvikelse. Allt han såg fanns redan hos svenska grossister. Indisk produktion av tyg räckte inte för export. Butiken på Regeringsgatan fortsatte med porslin från Kina, folklore och läder från Nordafrika. Kamelsadeln från Marocko sålde visserligen. Men oron fanns där. Skulle butiken bli ännu ett fiasko? Textilier som krympte, torrfällde, färgade av sig! Åke Thambert bidade sin tid. Försörjde familjen på rallytävlingar, motorshower och sång.

Indiska blir rätt

1959 kom så bomullsskjortan som krympte med 50 procent. Pressen skrev elaka artiklar men Indiska gjorde en pr-kupp. Man skyltade med skjortan som passade lillkillen efter första tvätten!

Produktionen kom igång med franska och holländska partners som förutsåg flower-power. Indiska blev rätt! Storsäljare med färgglada unisextunikor, rökelse, sjalar, vattenpipor och Beirut-väskan kom slag i slag. Idén att blanda heminredning med kläder på liten butiksyta: ”en organiserad orientalisk oreda” fungerade. Att exponera en ljusstake på en skjorta blev naturligt. Åtminstone på Indiska. Konkurrenter som sett butiken som en sämre slags loppmarknad fick tänka om.

Kvalitetsmedvetet familjeföretag

På 60-talet växte antalet butiker liksom de krav som ställdes på samarbetet med producenterna i Indien. Satsningen på kvalitet kom igång på allvar.

Indiska är ännu ett familjeföretag och den orediga affärsidén lever vidare. Precis som debatten om företagets verksamhet! Själv tror Åke Thambert envist på samarbete i en global värld. På att aldrig ge sig och aldrig sitta nöjd. Och sjunger – det gör han fortfarande!

Författare: Eva Selin

Artikeln bygger på en intervju som etnologen Lars Kaijser gjorde med Åke Thambert 2/3 och 15/3 1994 på uppdrag av Köpmannaförbundet och Nordiska Museet inom ”Projekt Köpmannaminnen”. Originalintervjun utgör ett mycket intressant källmaterial som bevaras av Nordiska Museets arkiv.