Marknaderna

Fram till mitten av 1800-talet fick handel endast bedrivas i städer. På platser som låg långt från en stad hade staten gett tillstånd till årliga marknader, som varade någon eller ett par dagar. Men även för städer med ganska litet affärsliv blev den årliga marknaden viktig. För många människor var marknadsbesöket enda möjligheten till inköp av sådant man inte kunde framställa själv.

Förutom de nödvändiga inköpen blev marknaderna också ett folknöje samt en plast där man mötte folk och fick höra nyheter från överheten. Som i Snoilskys dikt Värnamo Marknad där Per och Kersti förlovar sig på marknaden och därefter skiljs för att i sex år tjäna ihop med pengar nog att kunna gifta sig. När de väl återses möts de av ”en kunglig förordning” som innebar att deras kopparmynt har dragits in som betalningsmedel: ”Så råkas vi om sex år då På nytt vid Värnamo?”, slutar den sorgliga dikten.

De flesta marknader hölls i samband med kyrkliga högtider och många hade långa traditioner, ibland ända tillbaks till medeltiden. Särskilt i norr hölls de mestadels vintertid, eftersom man då hade mindre arbete i jordbruket och vintervägar över islagda sjöar kortade avstånden.

I och med att lanthandel blev tillåtet vid mitten av 1800-talet och städernas butiksgator växte, förlorade marknaderna allt mer i betydelse. En bit inpå 1900-talet hade folknöjet ofta blivit den viktigaste delen, även om kreaturshandeln ännu kunde vara betydande. Det är vid denna tid som Emil i Lönnebergas besök av Vimmerby Marknad på bilden, utspelar sig. Emil handlar på auktion, dricker sockerdricka och lyckas avsluta det stora slagsmålet som, likt alla år, inletts av den beryktade ”Bulten i Bo”.

Dagens marknader, med Kiviks marknad i spetsen, har inte mycket gemensamt med de historiska förlagorna, men är ofta en organisk fortsättning av dessa.

Författare: Edward Blom